måndag 17 januari 2011

Halkrisken fortsatt stor på grund av ekonomin?

Halkrisken är idag på rekordnivåer. Vägen utanför mig är mestadels spolad blankis. Sjukhusen tar emot stora mängder personer som har halkat och behöver vård. Så många att planerade operationer behöver ställas in. Och kostnaderna för sjukhusen för att behandla konsekvenserna av halkan skjuter i höjden. Precis just kostnaderna ligger i problemets kärna, att det är kostnaderna för sjukhusen.

Men sjukhusen är däremot i stort hjälplösa när det gäller att förebygga skadorna, det vill säga minska halkrisken. De som står för halkbekämpningen är nämligen vägföreningar, kommuner och trafikverket. Det här är alltså vad man i ekonomiska sammanhang kallar för en externalitet - den som behöver ta kostnaden (personer, landsting) är en annan än den som kan förebygga den. Samtidigt har den som kan förebygga kostnaden inte något eget ekonomiskt incitament att göra det.


Externaliteter är generellt dåliga om man ser till helheten. Kostnaden för privatpersoner och landstingen lär överstiga kostnaderna för att halkbekämpa ordentligt. Illa illa... vad kan göras åt saken?

I huvudsak finns det två saker vi kan göra.
  1. Strukturera om så att det inte längre är en externalitet. Om kostnaden för sjukvård, sjukskrivning och minskad produktivitet skulle läggas på den som var ansvarig för väglaget, skulle den ekonomiska kraften börja verka när skador och produktionsbortfall nått en viss frekvens. Skador skulle fortfarande ske, men inte i samma omfattning.
  2. Kravställning. Genom kravställning att det skall hålla en viss nivå kan vi motverka den ekonomiska obalansen. För att kravställning ska fungera måste dock ett par förutsättningar finnas:
    1. Vi måste kunna ange vilken nivå vi vill ha det på (mätbarhet!)
    2. Det måste komma konsekvenser om nivån inte uppnås
Förmodligen vill vi egentligen ha det mest som den andra punkten. Personskador är något vi inte gärna vill mäta i pengar. Vi har inte en total privatisering av sjukvård, skola och omsorg i Sverige, och anledningen är just att vi anser att det inte bara skall vara pengar som styr. Genom det valet blir vi alltså beroende av punkt 2 - kravställningen med behov av mätbarhet och konsekvenser.

Tyvärr får man väl konstatera att vi i Sverige är usla på det. Även i de fallen vi lätt kan konstatera undermålighet så är konsekvenserna för de styrande alltför ofta noll och intet. Ännu oftare är det snabbt övergående konsekvenser (ex: media uppmärksammar och opionionen är stark några dagar, men när det är dags för val är allting glömt).

Hemma i min kommun till exempel, så har politikerna nyligen valt att höja sina löner från redan höga nivåer till nivåer som är rena fantasier för de flesta... men vem kommer ställa politikerna till svars för det när valdagen väl kommer?

UPDATE @ 18 jan: DN har idag en artikel om att polisen hotar husägarna i Stockholms innerstad med böter om de inte skottar taken. Kravställning och konsekvenser alltså. Och böterna är på en bra storlek - 200tkr. Tillräckligt incitament för att få saker att hända. Nu vill det sig bara att polisen fortsätter sköta det snyggt och effektivt. Risken är annars att husägarna struntar i att skotta taken fram tills att polisen hotar med böter. Ett sådant beteende kan beivras med hjälp av att efter ett visst antal varningar ge böter direkt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar