torsdag 14 april 2011

Cyberkrig: När ges ordern att trycka på knappen?

Redan 1983 tog filmen Wargames upp ett scenario där ett kärnvapenkrig var på väg att bryta ut. Enligt datorsystemet så hade Sovjetunionen skickat iväg kärnvapen mot USA, men tack och lov tryckte aldrig amerikanerna på knappen för att skicka vedergällningsmissiler åt andra hållet. Vilket man i filmen var väldigt lättade över när det visade sig vara en tonåring som spelade ett spel, helt ovetandes om vilka konsekvenserna hade kunnat bli.

För ett par veckor sedan skrev jag om svårigheterna att identifiera en angripare vid en cyberattack. Förra veckan var jag i Paris, och stötte där på militärer som patrullerade runt några av Paris sevärdheter. Vår guide - som visade sig lika skeptisk som jag till deras nytta - förklarade att bakgrunden till det var att Frankrike var på väg att införa ett "burkaförbud" och man upplevde därför en förhöjd hotbild. Nedan är en bild tagen på militärer utanför Notre Dame.

Men vad gör militärerna där egentligen? Beväpnade med automatkarbiner, vad kan de egentligen göra för nytta för att avstyra ett självmordsattentat? Mina tankar går så här: varje år kommer miljontals turister till Paris. Förutom stolthet ger det också Frankrike flera miljarder euro per år. Men vad skulle hända med det antalet om en turist blev skjuten? Vad skulle det innebär politiskt och ekonomiskt? Förmodligen skulle det vara KATASTROF, och de politiska konsekvenserna skulle bli mycket stora.

Det borde vara säkert att säga att någon militär inte kommer klämma på avtryckaren såvida han inte är absolut 100% säker på att det är en terrorist han skjuter.

Så i "cyberrymden", där det i princip inte går att vara 100% säker, vem trycker egentligen på knappen då? Well, konsekvenserna av en knapptryckning behöver inte vara lika allvarliga. Svaret behöver varken vara symmetriskt i storlek, eller för den delen innebära att man skickar iväg alla sina kärnvapen. Det kan lika gärna bli ett diplomatiskt svar i form av höga tullavgifter, ett veto i något FN-råd eller vad som helst.

Det kan också vara så att den som utfört attacken VILL avslöja sin identitet i syfte att visa upp sina muskler. En sorts vapenrustning: "You can hack me, but you should remember I'm probably better at that sort of thing than you are" (TBob).

Ett sådant tillfälle där musklerna flexades var 2008 då Kina visade sin kapacitet genom att ösa ut uppsnappade amerikanska meddelanden på en kanal där Kina visste att NSA skulle se det. Uppenbarligen hade Kina lyckats VÄLDIGT väl med att ta hand om ett NSA-plan som efter en kollision hade tvingats nödlandat i Kina 2001. Något som amerikanerna inte bedömde vara möjligt 2003, men som Kina fem år senare visade upp.

---

Den andra sidan av myntet är förstås att det blir mycket lättare att trycka på knappen för offensiva angrepp. Om risken för konsekvenser är låga, varför inte ta chansen? Något knepigare i demokratiska länder där offensiva operationer behöver vara sanktionerade på ett annat sätt, men på det hela taget något man bör vara väl medveten om när det handlar om cyberoperationer. Att det är svårt att identifera angriparen ökar sannolikheten för angrepp. Den enda motkraften kan vara att det krävs en viss kompetensnivå att utföra dem. Hur mycket beror helt på hur väl skyddat målet är.

Läsarfrågan: Hur många mål som är värda något för en stat kan idag nås av en scriptkiddie? Hur många är redan ägda?

tisdag 12 april 2011

Största kreditkortsstölden: Godkänd av Secret Service?

Albert Gonzales, dömd till 20 års fängelse för bland annat kreditkortsstölder hos TJX och Heartland Payment Systems och Seven Eleven, har lämnat in en överklagan på grunden att hans gärningar skulle varit godkända av Secret Service.

Att Secret Service skulle godkänt något sådant verkar orimligt. Även om Gonzales vid tidpunkten faktiskt jobbade undercover för Secret Service och kanske behövde hantera stulna kortnummer för att ha kvar sin kredibilitet bland dem han infiltrerat, skulle sättet de gjorde det på osannolikt vara det här. Gonzales själv tjänade stora pengar på det, både amerikanska privatpersoner och företag blev drabbade och allt jag sett tidigare om USAs myndigheter som godkänner hemliga operationer är att de är väldigt försiktiga med att godkänna sådana operationer på hemmaplan.

Däremot är det värt att ha i minnet att man i USA faktiskt har sökt stöd rätt nyligen för att utföra offensiva cyberoperationer för att "skydda amerikanska intressen". Om de drabbade affärerna hade varit utlandsägda, hade det då ingått i ett sådant mandat? Secret Service jagade trots allt brottslingar som gjorde Dåliga Saker(tm) mot amerikanska medborgare och företag...

torsdag 31 mars 2011

Cyberkrig: Vart sätter du missilen?

Information nu i dagarna gör gällande att NSA har kallats in för att utreda tidigare års intrång hos Nasdaq. Det är ett utmärkt exempel på att cyberkrig är betydligt mer nyanserat än att slå ut SCADA-maskiner, vilket ju annars är det stora som brukar frontas när det pratas cyberkrig.


Traditionell krigföring är till stor del inriktad på att förstöra, och göra det på ett spektakulärt sätt. Förberedelsen för det sker genom underrättelseinhämtning. Det kan vara exempelvis var finns militärbaserna, vad finns vid varje bas, vem arbetar vid vilken bas, och så vidare...

Med cyberkrig kommer däremot helt nya möjligheter. När det traditionellt bara gick att placera en bugg för att avlyssna kommunikation, så går det nu att plantera in sig i systemet så att kontroll ges över alla tre aspekterna konfidentialitet, integritet och tillgänglighet. Dessutom kommer mängden information som går att plocka upp vara enormt mycket större än från enstaka mikrofoner eller kameror.

Det finns många såna aspekter som gör cyberkrig till ett långt mer mångsidigt verktyg än vad som funnits tillgängligt tidigare. Det i sig förändrar vilka mål som är intressanta att angripa. Lägg till det att själva inkorporerandet av IT har förändrat hela samhällssystem. Exempelvis har IT's intåg förändrat hantering av kontanter och finansiella instrument. Vad skulle hända med ett samhälle där finanssystemet brakar ihop?

Att dessa cyberangrepp dessutom går att utföra utan att det säkert går att säga vem som utfört det suddar ut den tidigare gränsen mellan krig och fred. Att två nationer inte befinner sig i krig är därför inte nödvändigtvis ett hinder för ett "tyst" cyberkrig, där olika aktörer infiltrerar viktiga samhällsstrukturer och i tysthet utnyttjar informationen fram tills något annat skulle bli aktuellt.

Ta Nasdaq OMX som exempel. Varför skulle någon ta sig in där? Ja, ser man bortom otillgängliggörandet av själva marknadsplatsen - något som snabbt skulle upptäckas - så är konfidentialitets- och integritetsmöjligheterna för en kreativ angripare rätt så attraktiva. Genom ett intrång hos börsen kan du skaffa dig ekonomiska fördelar som, om du spelar dina kort rätt, kan ge dig en sådan fördel på börsen att det kan handla om biljoner. PLUS! Att du om situationen skulle eskalera, kan störa den finansiella marknaden. Rätt bra läge va?

De traditionella målen står fortfarande kvar. Det vore superattraktivt om jag kunde sänka hela fiendens flygflotta genom att bara skicka ut några byte i etern. Men angreppsytan har blivit MYCKET större samtidigt som spelreglerna förändrats.

Jag lutar åt att det inte är de uppenbara militära målen som ett cyberkrig slår mot, utan snarare de civila systemen.

tisdag 29 mars 2011

Cyberkrig: "Vem var det som kasta!?"

Idag kommer uppgifter om att australiens premiärminister Julia Gillard ska ha fått sin dator hackad. Även två av hennes ministrar tros ha blivit offer. Målet sägs vara information - flera tusen mail sägs ha lästs under den senaste månaden. Men vem var det som gjorde det? Jo det var Kina, säger "underrättelsefolk i USA".

... och med det så belyses några av de stora problemen inom "cyberkrig".
  • Vad har hänt?
  • När hände det?
  • Vem var det?
Med lite tur, skicklighet och bristande skicklighet från angriparen kan man få hyggliga svar på de första två. Men den sista frågan - vem var det? - är otroligt svår att besvara med rimlig säkerhet. Genom att gå via andra datorer döljer man sitt eget ursprung, och genom att gå via datorer i andra länder så försvårar man utredning och kan dessutom "sätta dit" någon annan på det.

Det är väldigt lätt att stanna vid de "självklara" misstänkta. Kina pekas ofta ut som huvudmisstänkt, vilket även hänt här i Sverige. Och med Comodo-hacket var det många som pekade mot Iran. Några dagar senare så säger sig en ensamstående iransk hacker ligga bakom intrånget. Men hur trovärdigt är det? Var det verkligen han, och gjorde han det i sådana fall på eget intiativ? Eller var det med statlig backning?

Framförallt - hur trovärdigt behöver det vara för att berättiga ett svar? Och vilket svar? Cyberkrig suddar ut de klassiska gränserna för krig och krigshandlingar. Spekulationer i Stuxnets uppkomst gör gällande att en anledning till att Stuxnet alls blev av var just svårigheterna det skulle innebära att bevisa dess ursprung.

Eftersom det inte går att VETA vem som gjort vad eller varför, utan det bara går att spekulera, är frågan som sagt vilken motreaktion som ska väljas och vem som ska bli mottagaren för den. Här resonerar säkerligen olika länder väldigt olika. Hittills finns inga publikt kända exempel på vad som kan säkerställas vara vedergällning för en cyberattack. Det är förmodligen inte så många som ens skulle veta hur sådana vedergällningsattacker skulle se ut. Om man nu ens tänker i termer som vedergällning...

måndag 28 mars 2011

Cyberkriget som passar in

Det finns en tilltagande hype kring cyberkrig. Det syns både inom media, inom politiken och på konferenser. Men något saknas: definitionen. Trots att det redan genomförs övningar på ämnet, finns det en stor oenighet om vad cyberkrig egentligen innebär.

Beroende på vilken part man kikar på får man olika glimtar av det. Handlar cyberkrig om att sänka Internet eller vissa specifika tjänster, så som den DDoS-attacken som drabbade många i Estland för fyra år sedan, eller Georgien för tre år sedan? Eller kanske är det att använda signalsystem för att förstöra tåg som FOI använde som exempel på Folk och Försvar 2011?

Det gemensamma för mycket av vad som syns och hörs är att det är spektakulärt och enkelt greppbart. Det är svart eller vitt. Det passar in i samma sinnebild som den traditionella krigsföringen, där mål slås ut, saker smäller och blod flyter.


En stor del av det som kan betecknas som cyberkrig faller dock utanför den ramen. Det som traditionellt synts utgör kanske 1/30 av vad som rättmätigen kan betecknas som cyberkrig.
Då MSB gjorde en lägesbedömning av samhällets informationssäkerhet 2009 konstaterade man att ”det råder delade meningar om huruvida ett hot i form av cyberkrig existerar och hur det i så fall ser ut.” Så är läget fortfarande. Rapporten menade också på att en ”metod” som hade vunnit visst gehör bland internationella aktörer var att avgöra om följande kriterier var uppfyllda:
  • händelsen har vållat stor skada
  • nationsgränser har forcerats
  • det inträffade har skett inom minuter eller timmar
  • attacken har riktats mot ett specifikt mål.
Ungefär där i krokarna kommer även den här serien att röra sig. Men på samma sätt som pengar idag är mer än sedlar, kan skador vara något utöver ett tåg som kolliderar. Det är där många misstar sig. Cyberkrig innefattar de lättbegripliga, spektakulära exemplen som visas upp i media, men även så mycket mer.

Serien kommer handla om frågeställningar för att visa på det, men också visa på andra konkreta exempel som inte går in under traditionell krigsföring med explosioner, men som ändå uppfyller ovanstående kriterier. IT kommer med helt nya möjligheter och vi bör snarare anpassa språket till de möjligheterna än att anpassa möjligheterna till språket.

måndag 21 mars 2011

Hacka trådlösa nätverk - lagtligt eller olagligt?

Ja, är det lagligt eller olagligt att knäcka sig in på någons trådlösa nätverk? Frågan har återigen aktualiserats av att en holländsk domstol har dömt det som lagligt att knäcka sig in och använda ett WEP-skyddat nät.

Medan holländarna bedömer det som lagligt att knäcka sig in och använda någon annans nät, anser många stater det olagligt att ens använda sig av öppna trådlösa nät, utan att först ha fått tillstånd för det. Exempel kan hämtas från grannlandet Finland (8 dagsböter), från Storbrittanien (1 års villkorligt + £500) och från USA (40 timmars samhällstjänst + $400).

Så hur ligger vi egentligen till i Sverige? Söker man på Internet så hävdas det lite av varje, men alltför ofta handlar det mesta om osubstansierat tyckande och spekulerande. Vanligt förekommande tyckande är exempelvis att om man inte skyddar sitt nät ordentligt, så får man skylla sig själv och att det inte är olagligt på grund av det. Det är lätt att inse att den argumentationen är nonsens, men hur ligger det egentligen till då?

Frågan är mer komplicerad än vad man kan tro. Till att börja med så är jag ingen jurist, men utifrån de dokument och lagar jag läst så är det ungefär såhär:
  • Det är lagligt att lyssna av öppna trådlösa nätverk, MEN vad som sedan görs med datat kan kriminalisera handlingen. Ofta begås ett brott samtidigt.
  • Det är olagligt under (nästan?) alla omständigheter att använda ett trådlöst nätverk som du inte uttryckligen fått tillstånd att använda.
Exakt vilka lagar som reglerar det här och vilken lag man skulle bryta mot är däremot något snårigt. En bra advokat skulle möjligen kunna kränga sig loss från vissa situationer, men för att göra det enkelt: har du inte uttrycklig tillåtelse är det klokt att låta bli.

onsdag 16 mars 2011

Datalagringsdirektivet skjuts upp

Då var det klart. Lagen som skulle implementera datalagringsdirektivet skjuts upp minst ett år. Bra säger jag, inte för att jag tagit ställning till att den nödvändigtvis är fel, men för att utredningen varit undermålig, den kan strida mot svensk grundlag och en utvärdering redan är på väg efter att flera andra EU-länder ratat direktivet.