måndag 23 januari 2012

Videokonferensen: När chefer och tekniker inte möts

New York Times har publicerat en artikel om osäkerheten i videokonferenssystem. Detta efter att HD Moore, mest känd för sitt arbete med Metasploit, gjort en undersökning ute på Internet med videokonferenssystem som har autosvar påslaget och är öppet för hela Internet. Han hittade flera högprofilorganisationer med gott om pengar och som man väntar sig en hög säkerhet från, men som uppenbarligen varken har brandväggsregler eller lösenord som skydd.


Teknikern i mig tänker: Ja, det var inga överraskningar där. Jag är totalt ointresserad, det är simpelt att konfigurera bort, och är trivialt att utnyttja. Vem jag än berättar det här för kommer förstå sårbarheten och hur lätt den är att åtgärda. Förmodligen kan jag inte heller använda mitt intrång för att ta mig vidare till organisationens andra system eller utföra nätverksavlyssning. Rakt igenom ointressant.

Från ett managementperspektiv är det desto intressantare. Till skillnad från sårbarheter i vissa andra delar av verksamheten tror jag att ledningsgrupper och styrelser känner ett distinkt obehag om jag berättar för dem att spionera på deras möten är så trivialt att till och med deras teknikfientliga mormor skulle kunna göra det. Och ur det perspektivet är det här mycket, mycket intressant.

Jag gissar på att ledningsgrupp och styrelse reagerar med starkt obehag för de ser vilken skada som skulle kunna komma ur ett sådant spionage. Teknikern däremot, ser det inte på samma sätt. Angriparen som skulle utnyttja en sådan sårbarhet är tydligt ute efter information just från sådana möten och exakt det mötet, och i allmänhet är det inte vad tekniker är intresserade av. Teknikern vill gärna använda teknik för att samla och styra, men vill varken granska ljud eller video.

För att bedöma risken en sådan här sårbarhet ger skulle man därför behöva fråga sig vad är sannolikheten att vi har en angripare som förstår värdet av vad det pratas om på mötet? Jag kan tänka mig att den största risken i det läget kommer komma från de som vid något tillfälle har ringt in till videokonferens och tänkt på att de aldrig behövde ange något lösenord. Alternativt så är det ett angrepp som styrs av någon med sådan förståelse, men utförs av en tekniker. En sådan duo har jag själv stött på tidigare, så jag kan intyga att de finns även utanför den statliga spionverksamheten.

Med tanke på vad som står på spel och att man de facto visar upp sårbarheten för fler och fler personer allteftersom man håller videokonferenser, tycker jag det är ganska allvarligt. Jag skuldbelägger gärna konferenssystemstillverkarna som skeppar utrustning där sådana här saker är möjligt, och i synnerhet de som skeppar utrustning som har de här inställningarna förinställda(!). Men i slutändan handlar det om att systemet införskaffas, installeras och driftas av någon som inte har koll på säkerhet, att ledningen/styrelsen inte tänker på det eller har förutsatt att säkerhet finns och fungerar trots att så inte är fallet. Kanske har konferenssystemet setts som en separat del av IT-miljön som inte granskar och regleras. Min erfarenhet är att utrustning som använder IP, men inte marknadsförs som en klient eller server, faktiskt hamnar utanför ordinarie arbete.

Endast en liten, liten andel tror jag väljer att låta det vara helt öppet med argumentet att "det är bekvämt att ha det öppet, och ingen skulle göra så ändå".

Ett annat sätt att se på det: om din motståndare samarbetar bra med de sina, och du inte samarbetar bra med de dina, kommer du att förlora.

måndag 16 januari 2012

T-Mobile utsatt för politiskt motiverat intrång

T-Mobiles webbplats har haft intrång. Inget nytt i det, men det är ännu ett i raden av politiskt motiverade angrepp.

“They are known to be supporting the Big Brother Patriot Act law. Any cell phone company doing so I would see as a target,” said one of the hackers.

“One of the main reasons for the hack is because they are corrupted, but we also wanted to show how weak their security is.”

Man ska nog ta påstående med en nypa salt, T-Mobile är nog inte handplockat som den enda man varit intresserad av. Men kanske är det så att man utgått från en lista.

Från min synvinkel är det intressant eftersom jag tycker mig se en tätare integration mellan vad som händer utanför cyberarenan (organisationers handlingar, politiska vindar) och vad som sedan drabbar organisationer på cyberarenan. Många företag har beteenden som är lätta att uppfatta som svinaktiga. Många politiska beslut har starka meningsmotståndare. Den arabiska våren, Anonymous och Occupy-rörelsen har visat ett annat politiskt klimat där de som känner sig representera folket vill ha en större påverkan.

Att åsamka skada i den fysiska världen kanske inte många tänker på då av flera anledningar, men inom cybervärlden är spelfältet ett annat. Jag förväntar mig att den här typen av angrepp kommer öka markant de kommande fem åren.

måndag 9 januari 2012

Kreditkortsstöld är terrorism, Israel fäller upp taggarna

Efter att kreditkortsdata tillhörande Israeler vid ännu ett tillfälle har stulits och lagts ut av en och samma person kommer en kraftig reaktion från Israels vice utrikesminister. Tonläget är markant aggressivt:
“It is necessary to send a message to everyone who attacks or tries to attack Israel, including in cyberspace, that they are putting themselves in danger and that they will not benefit from any immunity against reprisal actions from Israel. Cyber-attacks amount to terrorism that must be treated as such."

Det hela följs också av något vi nu hört från relativt många länder, nämligen att Israel har en offensiv cyberstyrka:

"In cyberspace, we have active capacities and we can hit those who try to hit us. Israel has active capabilities for striking at those who are trying to harm it, and no agency or hacker will be immune from retaliatory action"

Det här är det klart taggigaste jag hittills träffat på i cybersammanhang från statligt håll.
Uttalandet visar en genomtänkt strategi där man behandlar flera väldigt svåra frågor kring cyber:
  • Att militären har svårt att skydda alla
  • Att det är svårt att avgöra vem som ligger bakom en cyberattack
  • Att det finns tredje parter
  • Att vad som står på spel varierar med spelarna

Det finns flera knepiga frågor kvar som inte behandlas, men det här uttalandet är den i särklass tydligaste behandlingen jag sett. Att man behöver ta det här på allvar understryks om man dessutom vet att Israel har en historia av att mörda personer i andra länder sedan tidigare, där mordet i Dubai 2010 är det kanske mest spektakulära i det att man "åkte fast" och det uppdagades att åtminstone 28 personer var inblandade i det.

onsdag 21 december 2011

Att avslöja allt - modifierat H5N1-virus under luppen

Frågan om full disclosure, att avslöja allt eller inte, har under åtminstone 20 år pågått på IT-säkerhetsscenen. Det handlar om man som forskare skall avslöja sådant som kan hjälpa "the bad guys". Från den sidan som propagerar för full disclosure använder man två argument:

  1. Utan att sårbarheten är allmänt känd kommer leverantören inte åtgärda den (inom rimlig tid)
  2. Utan att känna till sårbarheten kan man inte skydda sig mot den

På punkt 2 skrev jag 2006 ett inlägg på daily-dave som förklarade min syn på det då Microsoft valde att i tysthet patcha ett säkerhetshål tillsammans med andra patchar.

På punkt 1 finns åtskilliga historier, men i princip så ser vi samma sak spela upp sig på andra områden där IT nu gjort och gör intåg, som vi såg för 10-20 år sedan inom den generella IT-sfären. Leverantören går in i förnekelseläge och blir arg på den som hittat deras smuts under mattan, kallar den som publicerar info om smutsen som oansvarig och lägger all skuld på denne ifall något skulle inträffa. (Ja, skitsamma om sårbarheten finns där på grund av leverantörens slarv, ifall ingen känner till det så finns den ju inte? Och ifall inte välmenande säkerhetsforskare letar, så skulle ingen annan heller leta...)

För en månad sedan har den här full disclosure-debatten tagit ett saftigt steg in i "verkligheten" då holländska forskare har labbat fram en variant av influensa (H5N1, som både fågelinfluensan och svininfluensan tillhör) som sprider sig lätt mellan människor. Forskarna vill publicera sin metod för att ta fram den smittsamma versionen, men det finns en stor oro för vad det kommer innebära. Ska man verkligen ge den informationen till "the bad guys" sådär öppet?

Men i det här fallet försvinner ett argument. Vi har inte så himla lätt att patcha människan, även om vaccin skulle kunna liknas vid det. Alla har inte tillgång till vaccin, det är inte ett 100-procentigt skydd och det är definitivt inte gratis. Å andra sidan har vi den här gången också en tydlig antagonistisk motståndare - det är en rätt hög risk att det förr eller senare kommer ett virus som sprider sig på det här sättet och då har vi mycket att vinna på att vara beredda.

En anledning till att man på IT-säk sidan valde full disclosure var att alla sårbarheter inte är så enkla att fixa på kort tid. Så är fallet även här - vi kan inte ta fram ett bra vaccin på 0-tid.

Lösningen borde därför vara densamma även här. Ge tillgång till information om hur viruset framställs enbart till de som har en historia av att forska och tillverka vaccin. Gå inte ut med det publikt förrän ett vaccin är klart, och i det här fallet så behövs ju faktiskt inte ens det - vaccinet finns ju redan och vi vill inte utsätta jordens befolkning för onödig risk, allra minst de som inte har råd med vaccinet.

Och i annat fall borde vi luta oss mer åt hållet att inte avslöja just eftersom det är så svårt att "patcha" människan.

fredag 16 december 2011

Drönaren kapades med hjälp av GPS-spoofing

Allt tyder nu på att Iran stal den amerikanska drönaren genom att spoofa GPS-positionen. Det hävdas åtminstone i en artikel där man säger sig ha pratat med en icke-namngiven Iransk ingenjör. Genom att störa ut planets kommunikation med kommandocentralen och sedan lura planet att tro att det var på andra koordinator så lyckades man få en näst intill intakt Drone att landa på en plats i Iran när planet i själva verket trodde att det hade flugit hem till sin ordinarie bas.


Samtidigt har det läckt ut en rapport från april 2011 som innehåller citat som verkar bekräfta att amerikanerna känner till hur sårbara drönarna är för just spoofingattacker:
Spoofing or hijacking links can lead to damaging missions, or even to platform loss.
Ja, det verkar onekligen så. Jag måste erkänna att den här teorin ter sig klart mer trovärdig än min foliehatt-teori från igår :) Men de som gillar att spekulera har fortfarande massor med brickor att spela med. Chanserna för en sån här attack att först bli kläckt och sedan lyckas är grymt mycket större om man på förhand vetat hur planet reagerar i olika situationer och att man känner till dess svagheter. Förutom det direkta virusangreppet mot drönarnätverket har det också börjat spekuleras i en Iransk inblandning i intrågen mot RSA och Lockheed-Martin.

Det är svårt att få allt bekräftat, men jag får själv känslan av att vi nu kan se vissa inriktningar när det kommer till cyberkrig. Det framstår som allt tydligare att den som inte hänger med i det här kommer hamna så rejält på efterkälken att fiendens informationsövertag kommer räcka för att göra den överlägsen. Kanske att det till och med kommer gå att använda ägarens vapen mot ägaren själv.

onsdag 14 december 2011

Amerikanska drönare går i backen - utslagna av virus?

För cirka en vecka sedan hamnade en amerikansk RQ-170 spaningsdrönare på Iransk mark. Hur det gick till? Iran hävdar att det var genom en cyberattack. Från amerikanska sidan är man skeptisk till det. Pentagon säger att "”If this happened, it is a 95 percent chance that it just malfunctioned,". Och Iran har all anledning att säga att de har stora cyberfärdigheter med tanke på att de blivit utsatta för angrepp tidigare. Klart är i alla fall att Iran fick vantarna på en intakt drönare.


Nu har ett andra plan gått i backen, och jag kan inte annat än att fundera på om dessa incidenter har något samröre med det virusangrepp som drönarna brottades med tidigare i höst. Enligt det amerikanska flygvapnet så var det virusangreppet designat för att stjäla inloggningsuppgifter, och enligt en inofficiell källa till AP sades det att det var riktat mot spel som pokersajter och Mafia Wars (sic).

Kanske gav flygvapnet en sanning med modifikation. De tidigare läckta uppgifterna vittnade om lite kaotiskt, men flygvapnet hävdade att allt var lugnt. Om de läckta uppgifterna stämde kanske det vore så illa som att det stals "inloggningsuppgfiter" i form av exempelvis kryptonycklar.

Nu åker foliehatten på, men för allt vi vet så kan det här vara en tredje part som lyckats stjäla kryptonycklarna och nu försöker profitera på det. Till exempel genom att först sälja en RQ-170 till Iran, och sedan landa en drönare på en säker plats för att sedan övertyga en andra köpare (eller USA?) om att denna part verkligen HAR kontroll över drönarna.

En annan teori är att det faktiskt är Iran som ligger bakom det hela, att de plockade hem RQ-170:an och när man från amerikansk sida tvivlade på att det var en cyberattack skickade man tillbaka en signal om att så verkligen var fallet. Att man inte stal även det andra planet kan förklaras med att det skulle vara svårt för allmänheten att inte se en andra stöld av ett plan som en krigshandling, till skillnad från det första planet som "råkade" vara över Iranskt territorium när det plockades ner. Tänk bara vilken avskräckande effekt det skulle ha för att Iran skulle utsättas för fler cyberattacker: "Ni kan störa vårt kärnvapenprogram, men vi kan stjäla era drönare. Håll er borta, OK?".

Vad vi vet med säkerhet är att säkerhetsvärlden står frågande och undrar vad sjutton det är som händer och hur det alls kan hända. Att någon stulit kryptonycklarna skulle förklara allt.

söndag 4 december 2011

MSBs utredning av Tieto-incidenten är meningslös?

Ingen kan väl vid det här laget ha undgått det stora haveriet hos Tieto. Det har påverkat mångas vardagsliv när system för instanser som apoteken (alla) och bilprovningen plötsligt får stora problem som i sin tur som propagerar ut sig till slutkunderna.

Olikt för mig så har jag hittills varit rätt tyst om det, för mig har det här inte varit några nyheter och jag har ställt mig vid sidan av för att se på spektaklet och vad omvärlden kommer fram till. Men efter dagens artikel i DN kan jag bara inte hålla mig längre från att säga någonting.

Flera parter har i samband med haveriet börjat skriva om att MSB nu utreder haveriet som om det vore något förmildrande. För läsare kan det också tyckas att "å så bra att någon gör något!". Låt mig då framföra en motsatt spekulation i den frågan. Att MSB utreder det här kommer resultera i ... ingenting. Inget nytt kommer komma fram. MSBs rekommendationer före incidenten kommer vara exakt de samma som efter. MSBs krav på myndigheter likaså. Vad utredningen kommer säga är att det är viktigt att tänka på riskerna när man lägger ut sin data, vilket (you guessed it) inte är några nyheter!


MSBs stora problem är nämligen att de inte når ut i verkligheten. Jag har skrivit om det tidigare, och kommer sannolikt få skriva om det igen eftersom man från myndighetshåll visat sig tvärdöva för den kritiken. Mitt favoritexempel på det är från i somras då Fredrik Sand och Patrik Fältström i en debatt gång på gång berättar att nuvarande arbete inte når ut, nuvarande krav inte följs och på mottagarsidan i den debatten sitter Marita Ljung från näringsdepartementet och Richard Oehme, chef för enheten för samhällets informationssäkerhet. Ifall ni inte vill se hela, kolla från 29 minuter in och framåt (särskilt 53.30 in är också intressant). Från myndighetssidan bemöts inte det här misslyckandet med annat än en attityd av att "jaja, det tar ju tid" och "det måste varje myndighet följa, det är inte upp till oss", men avsaknaden av handling är påtaglig.

Istället kan skönjas en förnekelse av att det ens finns några problem. Exempel: I sammanhanget att säkerhetsarbetet bland myndigheterna är en stor soppa med alldeles för många kockar som har oklara uppgifter, säger Marita bland annat att "Det viktiga är väl att vi upptäcker de hot som finns och kan identifiera de hot som finns". Jag håller inte med. Det viktiga är att riskerna identifieras, riskerna omhändertas, att det vidtas åtgärder och att det finns uppföljning. Det hela är mycket symtomatiskt för hur långt efter myndigheterna ligger i det här tänket. Att känna till hot som man varken värderar eller agerar på är ... inte särskilt mycket värt.

Och sedan konferensen i somras har MSB fortsatt i sitt spår att skriva dokument som är enkla att förkasta eftersom de är fortsatt verklighetsfrämmande och inte gör vad som behövs för att de ska vara underlättande för säkerhetsarbetet. Jag har framfört mina synpunkter om vad jag anser skulle underlätta, men håller inte andan för att de omhändertas, just med tanke på MSBs historik av att gräva ner sig i sin position och vara döva för synpunkter utifrån.

Och det är tyvärr i allt det här problemet ligger. Från departements och styrningshåll tycker man att allt är bra - trots att det uppenbart saknas åtgärder, trots att det uppenbart saknas uppföljning, trots att det uppenbart saknas konsekvenser för ledningen som inte omhändertar de risker som finns.

Som medborgare är jag inte alls nöjd över hur informationssäkerhetsarbetet bland svenska myndigheter bedrivs.

För det privata så anser jag som tidigare att det skall sköta sig självt. Om ett företag vill ta riskfyllda beslut skall det vara fritt fram att göra det. Men myndigheter måste ha en gräns för hur oförsiktiga de får vara, det måste finnas krav för hur man ska bygga samhällskritiska system och jag vet inte hur mycket det behöver fumlas bland myndigheterna innan det framstår som självklart.

Till MSB: jag vet att ni läser, och jag skulle bli glad om ni visar att jag har missuppfattat situationen. Kom fram och kommunicera!