torsdag 11 november 2010

Datalagringsdirektivet sågas - men varför?

Idag har det varit mycket skriverier om datalagringsdirektivet och regeringens nya förslag.

I korthet går det ut på att för alla SMS och e-post som skickas skall avsändare, mottagare, tidpunkt och plats lagras i 6 månader. Förslaget har fått kritik från alla håll - från polisen som inte tycker 6 månader är tillräckligt, och från förespråkare av personlig integritet som tycker förslaget är alldeles för påträngande.

Intressant kuriosa är att Tyskland var tidiga med att införa en liknande lag, men att högsta domstolen senare kom fram till att den lagen var emot tysk grundlag.

De flesta privatpersoner har inte så mycket emot att den personliga integriteten ruckas på - om det ger dem något i utbyte. Det behöver inte vara mycket - något så litet som en chokladbit har visats vara en lång bit på vägen.

Ett exempel på det är alla dessa plastkort vi går omkring med - kreditkort, betalkort, medlemskort. Många tänker inte två gånger på att köpa prylar på dessa kort trots att informationen om köpen då lagras för längre tid än 6 månader. Och på samma sätt som man kan välja att betala med kontanter, kan man på Internet välja att använda kryptering och anonymiseringstjänster.

För fallet med datalagringsdirektivet får man nog därför konstatera att myndigheterna varit usla på att nå ut med information om vad vinsten med det här verkligen är i förhållande till kostnaden. Liknande integritetsprövande frågor så som kameror, har inte direkt basunerats ut som någon effektiv framgångssaga. Ibland hör man om något brott som löstes med kamera - men det enstaka fallet redovisas sällan med någon prislapp, och aldrig med någon jämförelse på vad de pengarna kunnat göra istället. Lägg till det att man som individualiserad västerlänning kanske känner att den vinsten är rätt långt borta, medan kostnaden - integriteten - kan kännas väldigt nära.

... nu ska man väl inte lasta Svenska myndigheter och politiker allt för hårt för att de inte lyckats marknadsföra den här lagen. Det är trots allt ett EU-direktiv.

Det kommer bli mycket intressant att se vad som händer framöver när Tyskland faktiskt konstaterat att det är mot deras grundlag - kommer EU backa eller är det OK att EU kör över ett medlemsland grundlagar? Och ska verkligen Sverige införa de här lagarna innan den saken är avgjord? Det kostar ju trots allt en bra slant...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar